Jag hade inte tänkt berätta. Jag hade inte tänkt visa denna sida av mig. Vill inte visa mig svag.
Men det är ändå en del av mitt liv. En del av mig. Som skall bort!
 
Förra hösten insjuknade jag i en ätstörning.
Allting började i Augusti 2010 då allt vad mat - träning - vikt - kalorier kröp fram i tankarna.
Träningen blev allt för överdriven och maten försvann allt mer för varje dag som gick. Siffrorna minskade och ångesten blev allt starkare för var dag.
Tillslut gick det inte att dölja längre. Sanningen kom fram och jag skickades till bup. Fyra månader senare fick jag diagnos ätstörning uns. Och hela karusellen var igång då Amanda började slåss emot rösten.

Jag blev inte anorexia smal. Folk har svårt att förstå att jag är sjuk då jag inte är underviktig idag.
Jag låg på gränsen. Men jag gick ner alldeles för snabbt. Och jag Amanda, försvann helt inuti.

Ångesten som jag har idag har varit outhärdlig ibland. Jag har legat och gråtit, skrikit, skakat, hyperventilerat av ångest - just för att rösten lurar mig och försöker intala mig saker. Jag äter två mediciner för att inte behöva ha så mycket ångest. Jag har fått tips och råd för hur jag skall hantera ångest. Och jag försöker lära mig hur jag skall göra.

Kampen om att bli frisk har varit allt annat än lätt. Och jag har gått steg framåt - och steg bakåt. Jag ligger just nu på botten, men har kommit till insikt att jag måste förändra detta för att må bra och jag har nu börjat kämpa för det. Jag har fantastisk hjälp av vården och nära och kära som stöttar. Och jag har gett mig banne på att det skall gå denna gång!

Varför jag berättar skall jag säga: för att kunna fokusera på att bli frisk! Jag behöver inte dölja detta. Jag behöver inte låtsas som att jag är Amanda som är okej. Men jag skall bli frisk! Jag skall må bra.
Det är min tur nu.