picture: we ♥ it

Jag vet inte hur många gånger jag ljugit för att inte falla. Jag kan inte räkna gångerna jag sprungit igenom regnet bara för att. Gångerna jag lyssnat på min fiende som finns ständigt i huvudet. Alla känslor jag stängt av, för att inte behöva uttrycka mig. Alla gånger jag vägrat slänga bort leendet för att ingen skall se den som göms inuti.
Jag ville inte verka svag, men det höll inte i längden.

Bara för det verkar så enkelt för alla runt om, så är det svårt för mig. Jag kan inte kontrollera det.
Jag vet inte, om någon någonsin kommer förstå mig?

När man sitter där är det så lätt att säga att jag ska och vill. Men när man väl står där och skall göra ett val, tar andra halvan över och kommer in och styr. Tävlat emot och slåss emot. Amanda säger att jag skall och att jag kan, men den andra säger att jag inte ska eller inte kan. Sådant som är naturligt för andra, har blivit min fiende. Ständiga tankar och ångest har blivit en del av det och det är den biten jag vill ta mig ifrån. Men rädslan för att falla allt för hårt igen, gör att jag tvekar. Jag vill inte falla en gång till, jag vill inte vara rädd. Men ändå är jag det!

Men jag vet innerst inne att jag kan och att jag vill!
Jag tänker inte ge upp, för jag har kommit så pass långt att jag förstår vad som är fel.
Det är bara den långa vägen tillbaka, jag kanske faller ibland på vägen, men jag kommer aldrig falla tillbaka helt.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa.
Jag är ledsen för vad jag gjort och det var ett felsteg av mig.
FÖRLÅT

Jag skall vara lycklig igen längre fram, på riktigt.

- Det borde kännas som en vinst , men det känns som ett misslyckande .
VARFÖR?

Torkar bort tåren som rinner ner för kinden. Hoppas, vill, och ska en dag känna mig stolt över mig själv.

För ett halvårsedan, började jag springa.

Det är underbart att springa! Att känna benen ta en framåt i en snabb takt och sedan ha tagit sig runt, känslan är obeskrivlig. Jag älskar att känna sig helt slut efter en springtur. Man vet att man kan!

Den första veckan sprang jag bara tre gånger. Sedan ökade jag till fyra, sedan fem, sedan sex, sedan sju.
Jag sprang tillslut varje dag nästan plus att jag red två gånger i veckan. Det var något i mig som triggade, som sa att jag var duktig. Efter flera veckorsspringande var det ett tvång tillslut. Jag sprang inte för att jag ville, jag sprang för jag kände mig tvungen. Det var ingen runt om mig som pressade mig, bara jag själv. Den där rösten i huvudet som tvingade mig, som sa att jag inte hade något val. Jag planerade varje kväll hur långt och när jag skulle springa. Utan att någon visste om att det skedde varje dag. Sanningen kom fram till slut och i november, fick jag träningsförbjud. Endast idrotten får jag vara med på.

Att sitta nu med träningsförbjud känns hemskt. Men samtidigt är jag så rädd för att börja träna igen, rädd för att triggas ännu en gång och skapa ett tvång, och inte kunna sluta. Jag får börja rida en gång i veckan, men jag känner mig inte redo. Därför startar jag med träningen i min takt och när jag känner att jag vill. När jag känner mig redo. När jag känner mig så pass säker på att jag klarar det!

Detta är en liten del av vad som hände i höstas. Det finns en till del, som jag väljer att behålla för mig själv.
Resten är historia..

Jag tvivlar på att någon skulle lyssna om jag så skrek ut meningen, för det verkar inte så. Det ser inte ut så.
Det kan inte vara så. Jag tvivlar på att någon skulle förstå om jag så försökte förklara, för ingen kan förstå mina dubbla känslor, mina röriga känslor. Det är krig i mitt huvud. Kaos i mitt huvud.

I början stängde jag av alla känslor istället för att egentligen lyssna på dom. Stängde dörrarna, för att undvika.
Nu i efterhand då jag tillåtit mig själv känna, så gråter jag. Ofta. Mycket. Jag har förstått att det är okej.

Jag vet så väl att det inte ser ut så, jag har hört det så många gånger. Skall det behöva se ut så? Är det inte fel redan som det är? Kanske ser jag hel ut på utsidan, men inuti känner jag mig trasig. Ledsen. Förstörd. Det gick neråt, men inte så långt så det såg ut som det. Kanske kommer jag tacka mig själv i framtiden, för att jag insåg.

Jag har länge stått och stampat på samma ställe. Försökt. Backat. Försökt. Backat.
Känt efter om jag är redo eller inte, men aldrig kunnat förstå eller väljat.

Hjärtat vill gå vidare - men inte huvudet
Men - man skall väl alltid följa sitt ♥ ?

SVAREN FRÅN FRÅGESTUNDEN OM MIG: AMANDA WAHLGREN!

Ida - vad är det bästa med dig själv? :) - Jag vet inte.. kanske att jag är ärlig?

Maddisen - Vad gör dig glad? - Det är så mycket som gör mig glad! Mina vänner, kusiner, ridning, musik m.m.

Ronja - Hur många besökare har du? - Det är olika! Men ca 100 st.

Belloon - vart kommer du ifrån och hur många är ni i er familj? - Jag kommer ifrån Gotland & bor även här! Jag har en mamma & en pappa + deras sambos, sedan har jag 4 st bröder!

Tuva - Vad är det mest pinsamma du gjort i hela ditt liv? - Har inte gjort något jätte pinsamt, haha.
När har du varit som räddast, vad gör dig rädd? - Det som gör mig rädd, är sjukdomar. Rädslan att förlora en som står mig nära, finns hela tiden.

Malin - Vilken är din absoluta favoritfilm & varför? :) - Min absoluta favorit är Titanic, för det är så mycket känslor i den & så gråter man i slutet ;)

Annlo - Varför började blogga & vad är det som gör att du fortsätter? - Jag började blogga för jag ÄLSKAR att skriva & såg då bloggen som ett sätt att låta andra läsa och kommentera. Jag fortsätter för att jag har ett brinnande intresse för skrivning fortfarande & för att man kommer i kontakt med så många människor!

Amanda - Vad gör dig lycklig? - Musiken, hästarna, vännerna! + min absoluta favorit släkt.

Eva - Vilka bloggar brukar du läsa? - OJ! Bloggarna jag läser dagligen är: Tinkerbella, Conler, Ada, Lienes, Storbloggarna + dom på min skola & så!

Piinja - i vilket ålder fick du glasögon? - Jag gick i trean, vet inte hur gammal man är då ;)
ditt bästa minne med kompisarna? - Finns så många! Men jag kommer alltid minnas klassresan med vännerna!
pinsammaste du gjort? - Vet inte, haha!

Clara - Vinter eller sommar? - Vintern, för julen & min födelsedag :) Men sommaren för värmen!
Hur vill du att din framtid ska se ut? Att jag är ambulansförare, har familj & ett stort hus!
Hur vill du att folk ska se på dej? - Jag vill att folk skall se en glad & kreativ Amanda.
Din drömpojke? - Har ingen drömpojke, hehe.
Hur ska ditt drömhem se ut? - En stor villa & trädgård! Kräver inte mera ;)

Alva - Hur kom du på att du ville starta en blogg? - Minns inte.. Tror det var vänner, sedan intresset för att skriva.

Roro - Hur många bloggar följer du om dagen? - Om jag räknat rätt ca; 15 st!

Pauline - Har du något favoritplagg? - Favorit&favorit.. Jag älskar mina nya byxor & min nya randiga tröja..

Felicia - Hur länge tror du att du kan stå på händer? =) - Jag kan inte det, haha. Men jag kan stå på huvudet! ;)

Daniella - Vilken stil har du? - Jag klär mig i vad jag tycker är fint & bekvämt, så ingen speciell stil.

Beatrice - Fick du bra betyg nu senast? :) - Jag var nöjd, men jag vet att jag kan bättre :)

Sandra - Vad har du för kamera & Objektiv? - Canon 1000D + objektiv & ett tamron objektiv på 18-200 mm.
Vad ska du bli när du blr stor? - Jag skall bli ambulansförare :)
Är du kär? - Nej!

Dajeroma - Vad fick dig att börja  blogga? - Intresset för att skriva!

Nathalie - Vad är det roligaste du varit med om? :) - Finns så mycket roligt! Men jag säger Öland.

Iloveit - När fick du din första kyss? - Jag var nog 4, haha! Jag gifte mig då med..

Jag lägger inte skulden på någon i min närhet, om man ser det ifrån mitt perspektiv, är det jag som borde ha skulden.
Jag bar på något som jag trodde jag hade en sådan kontroll över - men som fick mig fastna i det dåliga!
När jag hör andra säga det till mig, låter det så fel. Det passar inte in på mig, det är inte jag.
Det är ingen lek det här, kanske för rösten i huvudet - men inte för kloka mig, Amanda.

Det är inget liv att leva att jämt kontrollera sig själv, jag vill leva det liv jag hade innan!
Det liv jag hade när jag var den glada, ambitiösa och kreativa Amanda. Den Amanda, vill jag bli igen.

Det är bara jag som kan förändra min situation - men hjälp av människorna runt om mig.
Det är bara jag som kan se till att jag tar mig upp ifrån detta dåliga!

Jag säger inte att det kommer vara lätt, jag säger att det kommer vara värt det!

I'm so tired of pretending that everything is fine.  So tired of not being able to say what I feel.
Pain in the heart, pain in the soul! I know it's my mistake & I know it's just me who can solve this & that it is my choice, but I doubt myself. I doubt if I can or can handle it. I'm scared, to lose the control i have over this.

I'm not telling you it is gonna be easy. I'm telling you it's gonna be worth it!

Som om allting runnit ut i sanden, som att jag sett det hela tiden vetat men blundat för verkligheten.
Jag är så rädd för att tappa kontrollen, för att släppa på kontrollen jag bärt - det enda jag kan kontrollera.

Jag byggde upp en mur, som fick mig att kunna dölja och inte visa. Inte berätta, inte nämna.
Sitter här och känner mig så egoistisk, ledsen och dum. Jag hade ett val, men ändå fortsatte jag på den vägen.
Jag insåg kanske inte själv att det var fel just i den stunden, men nu efteråt vet jag mycket väl att det var fel.

Jag tappade inte bara tron på mig själv, jag tappade även all ork.
Det var lätt att stänga av känslorna, låtsas som att allting var bra men nu har allting har kommit ifatt mig.
Inte vilja, inte kunna eller orka bry sig - så känner jag varje dag för tiden.

Att kunna inse senare sina misstag är lätt, men att reparera är svårt. En lång väg att vandra tillbaka!
Jag är ledsen för att jag föll fel på vägen, förlåt.

Moa Gustafsson, min andra halva, min högra hand, min bästavän.
I två år har vi varit vänner & jag har hela tiden vetat om vart jag har haft dig.
Du har funnits där i ur & skur, lyssnat på mig! Vi har gråtit tillsammans, skrattat så det gjort ont i magen.
Vi gör i princip allting tillsammans. Vi må vara dom knäppaste, galnaste och busigaste.
Aldrig har vi bråkat, vilket är otroligt skönt!

Dom gångerna vi har slagits i soffan, suttit uppe sent på nätterna och pratat och skrattat, midsommar, alla fredagkvällar, valborg, födelsedagarna - ja allt! Jag kommer alltid minnas! Speciellt dig & ditt skratt.

Våra framtidsplaner tillsammans är otroliga! Flytta till Göteborg tillsammans, bo i en lägenhet & äga en kaffemaskin.
Köra runt på min gula moped tills vi blir 50, då vi skall skaffa en gul bil istället. När vi blir 100 år, skall vi sitta tillsammans och prata om alla goa tider vi haft, om mopeden Maud, om alla skratt och gråt.

Jag är så tacksam för att jag fann dig! Jag är otroligt rädd för att förlora dig, för du är så viktig för mig.
Det är du som gör så jag orkar ta mig igenom alla tuffa dagar. Jag lovar dig, på hedersord - att alltid finnas för dig!

Jag lämnar dig aldrig, never, för du är så viktig för mig, du är guldvärd gumman!
Forever and always hjärtat! Jag älskar dig syster.

Det känns inte alls bra inom mig, inte alls! Jag kan inte sätta fingret på vad som gick fel.
Jag blir så trött på mig själv. Arg på mig själv. Ledsen på mig själv.

Jag gav mig in på okänt vatten redan ifrån början, jag menade inte att det skulle såhär.
Det är som jag har gjort så många människor ledsna och besvikna.
Jag valde inte att göra någon ledsen, för det var inte det som jag tänkte.

Som att mitt hjärta gått uti och saknar en bit, vill jag finna den lycka jag en gång hade.
För jag vet att den finns och den väntar på mig, jag måste bara klara vägen dit.

Jag ser sakta mig själv förtvina, bort från det fina och mot helt fel sida.
Dags att vända om, men jag behöver en famn att luta mig emot för att hitta tillbaka.
Jag orkar inte ta kampen för mig själv medans jag inte ens kan säga nej.
För hur jag än gör, vinner aldrig mitt vanliga jag.

Visa mig vägen tillbaka till ett vanligt liv, för jag står bara och stampar på okänd strand.

Vart har den där glada Amanda försvunnit? Hon som alltid skrattar & ler?
Det är knappt så jag vet själv.. Jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen!
Jag dras emellan tankar & känslor, sliter med det mesta för att hinna och orka - samtidigt försöka.
Jag mår inte bra, om jag så kunde tala ut om det här men det är omöjligt! Någon dag, längre fram kanske.
Jag kommer vara ärlig i fortsättningen här på min sida, inte låtsas att jag är glad - när jag inte är det!

_________________________________________________________________________________________

Skolan dessa tre dagar, har varit jobbiga & tunga. Jag har varit ledsen, inte varit på topp helt enkelt.
Igår hann jag iallafall med en ridtur som inte gick något vidare.. men ändå skönt att få rida fastän jag nästan grät.
Mellan dessa varv har jag hunnit att plugga litegrann, försökt åtminstonde!

Jag tar morgondagen som den kommer... Det blir bäst så! Hejdå <3

Ej jag som skrivit texten..

Hör du mig skratta, ser du mig le
Tro inte, att jag mår bättre för det

Ser du mig växa, se rundare ut
Tro inte bara, min ångest är slut

För allting finns kvar, min ilska och gråt
Det kan inte kilona göra något åt

Men trots alla lögner, kämpar jag på
Jag är inte dum - det måste ju gå!